Här kommer vår berättelse om hur förlossningen gick till. Det mesta kommer jag ihåg själv, en del har William fått påminna mig om och annat har jag pratat med barnmorskan om eller sett i journalen i efterhand. Det är ganska långt och mycket detaljer, mest för vår egen skull så vi ska komma ihåg vad som hände.
29 april - BF+10
Värkarna startar klockan 23.30 precis när vi ska sova. Säger till William att nu tror jag det börjar och han svarar; Hur ska jag nu kunna somna!! Jag kan inte somna om utan går upp. Börjar klocka värkar som kommer med 6-7 minuters mellanrum. Tar två alvedon som inte hjälper.
30 april - BF+11
Sitter på pilatesbollen, kokar spagetti och hämtar tidningen. Packar matlådor till William, kudde och allt annat som vi inte packat ännu. Jag väcker William som gör Pizza vid 4-tiden. Klockan 5 lägger vi oss och vilar och jag somnar till ca kl 6.
Klockan 8 har vi tid hos barnmorskan på MVC. Hon kollar blodtryck och lyssnar på hjärtat. Allt låter fint!
Hon gör även en undersökning för att kolla om något hänt och hon tyckte att livmodertappen var mjuk och att jag var öppen ca 3 cm! Skönt, nu händer det äntligen! Hon tyckte att vi kunde åka hem, äta frukost och sedan åka in till förlossningen.
Vi åkte hem igen och jag dricker lite nyponsoppa men kan inte äta något.
Ringer till BB koordinatorn som tycker att jag ska ta ett bad och två alvedon. Badar men det hjälper sådär. Efter badet ringer vi igen och ber om att få åka in. Värkarna kommer med ca 4 minuters mellan rum och varar 40-50 sekunder.
Hon säger att vi är välkomna in till Mölndal. Vi hade hela tiden tänkt åka till Östra och var inställda på detta men det spelar ingen roll nu känns det som. På väg in från parkeringen är värkarna väldigt jobbiga.
Vi kommer in på ett rum där vi tar CTG och får titta på bebisens hjärtljud. Allt ser jättefint ut. Jag blir undersökt och är fortfarande öppen ca 3 cm. Vi får komma till ett förlossningsrum ca kl 11 där jag provar pilatesboll, TENS apparat i ryggen/ljumskarna och akupunktur. Inget av dem hjälper. Vi får en ny barnmorska på eftermiddagen någon gång och när hon undersöker mig så har det inte hänt någonting. Fortfarande öppen 3 cm.
Eftersom ingenting har hänt blir jag lite rädd att bli hemskickad, men eftersom värkarna kommer såpass tätt föreslår barnmorskan att vi ska flytta ner till ett latens/vilorum. Jag har inte sovit på hela natten som gått och börjar bli rätt så trött. Blir erbjuden och får morfinspruta mot smärtan och sömntablett för att kunna somna.
Väl nere i rummet somnar både jag och William och jag får kanske en timmas sammanhängande sömn. Sedan börjar jag vakna till ungefär varannan värk vilket är ungefär varje kvart. Vid varje värk väcker jag stackar William också eftersom jag måste klämma hans hand ganska hårt. När vi varit nere i vilorummet några timmar tycker jag att jag har ganska mycket ondare och att värkarna kommer oftare. William ringer upp till förlossningen och vi får komma dit igen. Jag blir undersökt och har kanske öppnats till 4 cm. Det var lite deprimerande att höra eftersom det gjorde så ont men ingeting verkade hända. Det enda barnmorskan kunde erbjuda oss är att få gå ner i rummet igen. Klockan är nu kanske 21 på måndag kväll. Jag bad om mer morfin för att kunna sova igen, men enligt barnmorskan så värkar fortfarande den första sprutan jag fick. Jag ringer hem och berättar läget. Maggan som svarar tycker att jag låter konstig. Kanske för att jag var drogad.
1 maj - BF+12
Försöker sova men det går sådär. Fram till 2-3 på natten vaknar jag (och William eftersom jag väcker honom) ungefär varannan värk, var 20de minut. När klockan är ungefär 03 står jag inte ut längre och William får ringa och fråga om vi kan komma upp. Det får vi och blir ledda till ett undersökningsrum. Där får vi träffa snälla barnmorskan Camilla. Hon undersöker mig och jag är kanske öppen 4 cm - fortfarande!! Hon ser hur jag andas genom värkarna och kommer med väldigt bra tips om hur jag ska andas istället och slappna av istället för att spänna mig. Hon visar också William hur han ska massera för att det ska kännas bättre för mig. Vi får ta en dusch och William masserar genom varje värk. Jag är mycket mer avslappnad och nu känns det mycket bättre. Duschar i ca 1,5 timma och sedan har jag fått nog. Klär på mig och sedan blir vi inskrivna på förlossningen på riktigt.
Vi får ett rum tidigt på morgonen och och träffar barnmorskan UllaBritt. Jag blir undersökt och är nu öppen ca 5 cm! Jippi! Värkarna kommer ni med ca 6-7 minuters mellanrum och det bästa vi kan göra nu är att vila enligt barnmorskan. Eftersom morfinet nu börjar släppa får jag en Citodon för att kunna slappna av och förhoppningsvis sova lite till. Fram till klockan 10 på förmiddagen ungefär sover vi med 10-15 minuters intervall. Jag i sängen och William i en fåtölj bredvid. Han är inte så nöjd över att bli väckt för att massera. Efter vi sovit blir vi skickade ner till BB-avdelningen för att äta frukost. Det var inte roligt. Överallt gick nyblivna mammor och pappor med sina bebisar i små vagnar och där kom vi, jag som tjockis och båda två otroligt trötta efter att inte sovit på nästan två dygn.
Vid 10-tiden blir jag undersökt igen och är fortfarande öppen 5 cm. Barnmorskan tycker ändå att det känns mjukt och moget och tar därför hål på hinnorna för att få igång värkarbetet ordentligt. Värkarna börjar komma lite tätare men det är inte bra nog så det bestäms att jag ska få värkstimulerande dropp. De sätter också en elektrod på bebis huvud för att hålla bättre koll på hur den mår. Jag vet att jag frågar om bedövning och säger att jag vill ha epidural.
Värkarna kommer nu allt tätare och jag får börja använda lustgas. Det hjälper massor men jag blir ganska snurrig och framför allt döv! Kommer ihåg att jag sa VA? till allt som William och barnmorskan sa. Sedan kommer jag inte ihåg så mycket fram till klockan 13 eller 14, då barnmorskan går av sitt pass och vi får träffa Soraya. Ungefär här har jag öppnats 9-10 cm och det börjar trycka på ordentligt. Jag vet att William kom på här att han inte hade ätit och han frågade mig om han fick gå och värma lite mat. Han fick ett NEJ och fick be barnmorskan snällt om hon kunde bre några mackor. Vid varje värk måste William massera min rygg, vilket han också gör =)
Värkarna har nu kommit igång ordentligt och det är inte många sekunders vila mellan varje värk och jag får tillåtelse att krysta när jag känner att det behövs.
Med jämna mellanrum kollar barnmorskan hur bebisen ligger. Jag har tröttnat på att ligga på sidan och provar att stå på knä mot ryggstödet i sängen. Tröttnar på detta också efter ett tag. Jag blir tröttare och tröttare och känner att ingenting händer. Någonstans här tror jag att läkaren blir inkallad för att kontrollera så att bebis mår bra. De tar ett blodprov på bebis huvud och skickar iväg något prov. Det kommer tillbaka och bebis mår bra. William har i efterhand berättat att barnmorskan och läkaren här började prata om alternativ för att få ut bebisen. Klockan kanske är 17 här. Efter att läkaren varit inne kommer det in mer folk på rummet för att hjälpa till. Fler barnmorskor som hjälper till att hålla mina ben och jag får ha dragkamp med en av dem med ett lakan (!).
Jag uppfattar det som att bebisen inte roterar tillräckligt. Bebis kommer ner bra vid varje värk, men åker in för långt igen. Här vet jag att jag börjar bli uppgiven och väldigt trött och ber alla i rummet att hjälpa bebisen ut - sugklocka eller kejsarsnitt eller vad som helst.
Barnmorskan säger att bebis ligger för lång in för att de ska kunna hjälpa till med sugklockan. Klockan kanske är 17 här. Efter att läkaren varit inne kommer det in mer folk på rummet för att hjälpa till. Fler barnmorskor som hjälper till att hålla mina ben och jag får ha dragkamp med en av dem med ett lakan (!). Så håller vi på några timmar till. Hela tiden ökar de mitt dropp och som mest är det uppe i 180 ml/min (?). När vi började var det 10 ml/min. När klockan blivit kanske 19.30 kommer läkaren in till oss igen och undersöker hur bebisen ligger. Efter diskussioner med barnmorskan beslutar de att göra ett försök med sugklockan, men inne på operation under snittberedskap.
Jag har under hela graviditeten sagt att kejsarsnitt är det absolut sämst som kan hända och något jag absolut inte vill, men nu vill jag bara att bebisen ska komma ut.
Ännu fler sköterskor och barnmorskor kommer in i rummet och de sätter fler kanyler i mig och kateter ifall det blir snitt. De rullar ut min ur förlossningsrummet och in till operationsrummet. Jag får ta på mig en snygg grön mössa och William får dessutom en snygg grön rock. När vi rullar in och jag får se alla människor i rummet kommer jag på att jag verkligen inte vill att de snittar mig och det tror jag att jag ropar också.
William får en stol att sitta på bredvid mitt huvud. Det är som sagt en massa folk i rummet och narkosläkaren kommer fram och presenterar sig. Säger att han är där som backup ifall det behöver läggas ryggmärgsbedövning för snitt. Sedan tar läkaren fram sugklockan och säger till mig att krysta ordentligt på nästa värk, vilket jag gör!! De säger att halva huvudet nu är ute. Efter andra värken är hela huvudet ute och efter tredje kommer bebisen äntligen ut och klockan är 20.27. De lägger upp bebisen på min mage och den tittar lite skrämt på mig. William frågar om det är en pojke eller flicka och de säger; Titta själv!
Vi har fått en liten flicka!! Det är en liten chock eftersom vi varit så säkra på en pojk!
Jag tittar bort i ett hörn och där står narkosläkaren och gör tummen upp! Barnmorskorna masserar henne för att få igång henne lite, men hon ligger bara och gnyr. De säger att hon är lite blek och klipper snabbt navelsträngen och tar med henne till ett annat rum. Jag säger till William att följa med henne vilket han gör. Inne hos barnläkarna rensar de hennes mun och näsa och hon får andas i en mask som ger syre under tryck. Hon håller också William i handen :) De tar massa prover där bland annat blodvärdet visar väldigt lågt. Under den halvtimman hon är med William och barnläkarna rullas jag in i förlossningsrummet igen och blir sydd och tillfixad. De kontrollerar hela tiden så att livmodern drar ihop sig, vilket den inte gör tillräckligt så jag får en spruta med något ihopdragande.
 |
| Första bilden på Alice |
Till slut kommer äntligen William och lillan in till mig och jag får hålla henne!! Så liten hon är! Hon firar med att bajsa på min mage. Hon ligger och gnyr och barnmorskorna tycker hon ser väldigt blek ut fortfarande. De ringer till neoantalavdelningen som kommer och hämtar henne och William. Där blir hon insprutad med någon koksaltlösning som ska få igång henne. Under tiden får jag komma ur sängen och frågar om jag får duscha. Det känns som jag har gjort ett två dygn långt träningspass. Det känns också i benen så jag får åka rullstol och duschar sittande.
 |
| Första bilden på Alice och hennes pappa |
Efter duschen åker vi ner till Neoantal och jag får träffa William och lillan igen. Vi åker tillsammans upp till förlossningen igen och vi får in en bricka med smörgåsar, nyposoppa och kaffe! William är speciellt glad för kaffet. Jag har förbjudit honom att dricka det under förlossningen för han luktade så äckligt i munnen då, haha!
Nu får vi chans att ringa runt till alla och berätta vem som kommit till världen. De har inte hört något från oss på ett helt dygn och är ganska så oroliga. Men allt gick ju bra till slut.
Efter någon timma kommer barnmorskan tillbaka och vi väger och mäter lillan. 52 cm lång och 3770 gram tung. Vår lilla guldklimp!
Sedan blir vi förflyttade till BB där vi får bädda ner Alice och oss själva efter lång tid utan sömn.
